Magnus Eriksson är litteratur- och musikkritiker och lärare i kritik och kreativt skrivande på Linnéuniversitetet. Men framför allt är han Charlies* stolta husse, och han växte också upp med den strävhåriga taxen Hatti. Han kan nu notera att båda taxarna i hans liv har samma namn som Leonard Cohens bakgrundssångerskor Charley och Hattie Webb, fast stavningen inte riktigt stämmer.
* Ellensborg's Ellington "Charlie" e. E. Basil u. E. Reidun
Charlie möter världen I
Det finns mycket att upptäcka i världen. När Charlie, née Ellington, kom till sin nya familj var han plötsligt den enda fyrbeningen bland en massa tvåbenta hundar. Vart tog alla de andra fyrbeningarna vägen?
Fast tvåbeningarna Husse och Matte verkar inte så farliga. De sköter ju maten, så de är nog pålitliga hundar.
På gården finns det också massor av fina hundar, de flesta har två ben. Fast så är det grannflickan förstås, som är två veckor yngre än Charlie. Hon kastar längtansfulla blickar efter honom. Och han piskar energiskt med svansen så fort han ser henne.
Fast Husse och Matte är lite griniga. Grannflickan är en schäfer, säger de. Så Charlie får vackert nöja sig med en liten försynt puss på spänd lina, eller med sträckt koppel.
De flesta tvåbeningarna är bra hundar. Charlie är social, kanske alltför social säger Husse och Matte, och det finns ju så mycket att upptäcka i världen. Därför piskar svansen så fort Charlie ser andra hundar, må de sedan ha två eller fyra ben. Svansen piskar, och Charlie sitter på bakbenen med förväntansfull blick och taxögon precis så fuktivriga att Husse smälter.
Många av tvåbeningarna stannar också till och ger Charlie en klapp eller tio. De är bra hundar, tycker han. En egen fanklubb har han också fått, några grannar som alltid stannar till och nojsar med honom.
Men så finns det en del konstiga tvåbeningar också, de som inte är intresserade. Tänka sig att det finns sådana som bara går förbi Charlie, som inte faller för hans charm och iver att utbyta klappar och erfarenheter.
De är inga bra hundar. Charlie kallar dem fähundar.
Men det finns konstiga hundar på fyra ben också. Husse och Matte kallar dem katter. Charlie berättar mer om dem nästa gång.
Charlie möter världen II
Charlie kastar långa ögon efter de konstigaste fyrbeningar han sett. Men ögonen är just bara långa och lite osäkra, den vackra taxfukten finns inte i blicken när han tittar på de konstiga.
Husse och Matte säger att de inte alls är några hundar, men det tror förstås inte Charlie på. "Vad skulle de vara om de inte är hundar?" frågar han trotsigt.
"Katter", säger Husse och Matte.
Sedan säger Husse att den svarta katten heter Satan och att den grå heter Belsebub. Så finns det två spräckliga, en som heter Lucifer och en som heter Isebel, påstår Husse. Fast Charlie säger att han aldrig hört någon av tvåbeningarna kalla katterna för det.
Själv sitter han gärna och tittar på Isebel, spänd på vad som ska hända. Isebel tittar tillbaka, och förirrar sig ibland även in i Charlies trappuppgång. Då går kattlarmet.
En gång fick Charlie titta åt två håll. Ett par meter åt det ena satt Satan och iakttog honom stint, ett par meter åt det andra stirrade Lucifer lika stint.
Nu verkar de inte alls intresserade av Charlie längre. "Tur det", säger Husse, trots att Charlies fåfänga får sig en törn. Husse säger också att Charlie aldrig ska lita på dem.
Roligare då med de riktiga, fyrbenta hundarna i kvarteren. Det är några schnauzrar, en liten en som Charlie nog också är lite förälskad i, och en lekfull labrador, tio år gammal fast den uppför sig som en valp, säger tvåbeningen som går ut med den.
Och så Bob, förstås. "Är det Bob", frågar många när de ser Charlie. "Nej", säger Husse och Matte medan Charlie piskar med svansen. Bob har blivit ett mytologiskt väsen. Alla talar om honom, men Charlie har aldrig sett honom. Inte Husse heller, fast Matte tror att hon träffade honom innan Charlie kom. Men Charlie undrar förstås: "Finns Bob?"
Charlie möter världen III
Vad var det egentligen Loffe sa, när han var på permis i Stockholm med sina beredskapskamrater, då när de var "på lokal", som Morsgrisens mamma sa? Hur löd beställningen?
"En klar, en brun och La Paloma". Eller var det "en klar, en brun, en gul och La Paloma"? Husse minns inte riktigt, men han kom att tänka på Loffe när Charlie varit på djursjukhuset ett dygn sedan han ätit konstiga saker.
"Bara avföringen är okej", hade de sagt på sjukhuset innan de motvilligt släppte iväg Bonnie Prince Charlie, som hade charmat dem alla.
Loffe ville han ha en snaps, en konjak och så skulle kapellet spela "La Paloma". Kanske ville han ha en visky också, "en gul". Men där sviker minnet Husse. Han minns inte riktigt.
Ändå kom Loffe för honom på den första rastningen efter djursjukhuset. Charlie skötte sig, eller "levererade" som de konstiga tvåbeningarna säger på "Idol". Med ögon strålande av glädje kunde Husse rapportera till en lättad Matte: "En gul, en brun och La Paloma!" Och Charlie piskade stolt med svansen, när han kände sina egna tvåbeningars lättnad.
Vad hände sedan? Morgonen efter låg tre prydliga brunor på sovrumsgolvet, mellanrummen exakt lika stora. Sällan hade lite skit orsakat sådan glädje. Husses och Mattes ögon strålade av glädje som på julaftonsmorgnarna i en töcknig barndom. Från Spotify ljöd "La Paloma".
Charlie möter världen IV
Charlie är naturligtvis inte någon stjärnelev i valpskolan. Han är ju tax. Dessutom måste han ha koll på alla de andra hundarna. Huvudet rör sig åt alla håll, även 180 grader och tusan vet om han inte också klarar av 270 grader. Ögonen på skaft, ivrigt tittande. Svansen piskar som den niosvansade katten på Bounty. Charlie får inte missa någonting.
Det är överraskande att han sköter sig så bra som han gör. Matte sköter övningarna, Husse är en mjukis som bara tittar på. Matte tar några steg bakåt och tillbaka, Charlie sitter kvar och får godis. Matte springer iväg och ropar, Charlie springer efter och får godis. Mutorna fungerar, och Charlie skulle gjort sig bra i Euro-områdets krisländer. Han är den fullfjädrade mutkolven.
Han är så skicklig att han genomskådat åtminstone ett av tricken. Matte, eller Husse hemma på gården, tar några steg bakåt och vänder ryggen åt den arme stackaren. Då ska han springa fram och förbi Matte, vända sig mot henne och titta henne i ögonen. Då får han godis.
Godiset är så gott att han inte inväntar mattes nästa steg bakåt. Charlie går helt sonika ett varv runt henne, kommer tillbaka och skänker henne den oemotståndliga, taxfuktiga blicken. Så ordnar han godis på egen hand. Han kom som han skulle, på rätt plats, eller hur? Då ska han ha godis. Men kanske säger disciplineringsmanualen något annat? Värst för den i så fall.
Men Husse och Matte fortsätter oförtrutet. Närmast står ett självvalt trick på programmet. Vacker tass? Ja, det går nog det också. Bara godiset är det rätta. I värsta fall får väl Charlies betrodda tvåbeningar ta till ett beprövat tjuvtrick. Lyd inte! Gör inte som vi säger! Då kommer Charlie att göra som Husse och Matte säger, men frågan är om han får godis.
Charlie möter världen V
"Det är vackrast när det skymmer", skrev Pär Lagerkvist. Tomas Tranströmer skrev i sin debutsamling om "septemberhavets svartgröna fästning". När skymningen övergår i mörker, när blott månen reflekterar ljuset, då är det som vackrast, särskilt på hösten.
Här i Skåne ligger vi som vanligt några veckor efter, rentav en månad. Först i oktober förstår vi Tranströmers beskrivning av den västmanländska septemberkvällens himmel. Och visst är den vacker. Och ännu vackrare blir den när vi ser den som en mörk bakgrund till det som är ännu vackrare - en tax på rygg, förtröstansfullt slumrande i soffan framför tv’n.
För visst är det något visst när taxen lägger sig på rygg. När Charlie ligger på mage, är han fortfarande vaksam. Han kan vakna för minsta rörelse eller för ett oväntat ljud. Han håller fortfarande koll på var hans tvåbeningar befinner sig. Allt måste kollas. Nåja, åtminstone innan han kryper ihop i det som för människovalparna kallas fosterställning. Då sover han vackert och får nästan lite skyddsfärg när mörkret kastar sitt ljus över soffan.
Men så slingrar han över på rygg. Ett vällustigt ljud, bortom all beskrivning. Ja, kanske Tranströmer skulle kunna göra det rättvisa, Husse och Matte kan det inte. Och då sprider sig liksom ett sken från magen. Det lyser om det skära, vackert och skimrande gåtfullt, kanske som ett "språk bortom orden" som Tranströmer skrev några år efter septemberhavet.
Och Charlies baktassar, så sirligt utsträckta. Som en kringgående rörelse snett mot himlen. Liksom mottaglig för alla intryck, för allt som kommer för honom i sömnen eller halvsslummern, ungefär som Tranströmers resenär som vilar ut på motellet vid E3:an eller vandraren framför septemberhavet. Öppen för universum; mutkolven blir mystiker.
Men tassarna är snett utsträckta, inte rakt uppåt, inbjudande men de värnar trotsigt Charlies integritet. "Visst ger jag mig, men jag hissar inte haydnflaggan hur som helst." Nej, det går inte att helt trycka in Charlie i Tranströmers dikt. Husse och Matte begrundar de snett utsträckta baktassarna. Där finns ett trots i tryggheten. Charlie är ju trots allt en tax, vackrast inte blott när det skymmer.
Charlie möter världen VI
Just på dagen fem och en halv månad var det dags för Charlie att möta Torquemada. Eller trimmerskan. Husse berättar om hur Hatti såg ut efter sin första trimning. Det var på vårkanten 1964, och Hatti förstod inte att hon blivit fin till våren. Blygt slog hon ner blicken och kröp in i sig själv, liksom imploderade till ett stycke negativ materia som man inte riktigt visste var den började och var den tog slut.
Och matte berättar om Ludde, Gammelmattes och Gammelhusses strävhåriga kioskvältare. Gammelmatte och Gammelhusse? Ja, alltså Mattes Husse och Matte. Krångligt? Nej, Charlie har bra koll på de tvåbenta anförvanterna, inklusive de långa lillhussarna (ännu längre än en tax) som kommer och tittar på fotboll med Husse och busar med Charlie.
Men det var Ludde det gällde, Ludde som gammelhusse jagade med och som kavat fällde rådjur, försvarade familjen mot en kamphund och attackerade en älg. Så tuff blir nog aldrig Charlie. Fast Ludde slog också skamset ner blicken efter sin första trimning, liksom för att undvika att någon såg honom.
Där är Charlie tuffare. När Husse och Matte hämtade honom efter nära fyra timmar av ryck, godis, förtroliga samtal och lek med en liten pudel tittade han bara till, rasade iväg över golvet med piskande svans och drog iväg mot Mattes gamla sportbil de Luxe, alltså en Volvo från annu dazumal. Lite uppspelt kanske och rejält trött, men skamsen? Å i helsicke, Charlie såg både sin inre och sin yttre skönhet. Inte hade han något att känna sig skämmig för.
Och trimmerskan hade gjort ett fantastiskt jobb. Inte ett hår kvar som inte borde vara där. Och Husse som oroade sig över att det drog ut på tiden där han satt med Matte på ett sådant där etablissement som kallar sig kafé men bara säljer knaskaffe, olika sorters vuxenvälling och andra föroreningar. Vilken fjant han är, gamle Husse!
Och nu ligger Charlie halvslumrande i soffan, någonstans vid sidan av den där fåniga filten som Matte tror att han skall ligga på, medan Husse sammanfattar dagens intryck.
Och Charlie begrundar sin förvandling från valp till yngling. Fast när han lägger pannan i djupa tänkarveck ser han ut som en tysk 1800-talsfilosof.
Charlie möter världen VII
Hur var det nu med hunden? Är den en människa eller inte? När Husse och Matte väntade på Charlie läste de broschyrer och andra trycksaker om hundvalpar. De kom för det mesta från Kennelklubben och från "Kennelklubben.
Husse och Matte fick intrycket att det liksom skulle tryckas in i dem att Charlie, och andra hundar, inte är människor. Så konstigt, det vet väl alla att hunden har människans alla goda egenskaper, men inga dåliga. Nåja, vid sidan av trofasthet, tillgivenhet och förmågan till villkorslös kärlek visar de sig även vara fullfjädrade mutkolvar och ögontjänare. Men trots en del mindre moraliska tvivelaktigheter är hunden en människa upphöjd till ideal, själva urtypen och idealmänniskan.
Ta språket, till exempel. Någon skrev om en hund som kunde trettio ord från människospråket. Det skulle vara något alldeles speciellt, men det låter mest som en normalbegåvad riksdagsman. Mer måste det vara.
Charlie behärskar också människospråket till fulländning men också med kritisk distans. Han behöver inte lyssna när Husse muttrar om countrymusikens feminism och Matte kontrar med några vackra tyger som kunde försköna den slitna soffan.
Ty soffan duger som den är. Charlie har lärt sig att hoppa upp i den, men tack och lov låter han bli att sedan hoppa den andra vägen. När Matte lämnat sin del av soffan lägger han sig tillrätta på de två kuddarna som hon med möda pallat upp. Charlie pallar om dem lika omsorgsfullt,så han kan ligga på den ena i det som för tvåbeningarnas valpar kallas fosterställning och ha den andra som en egen liten Berlinmur.
Det händer att han smyger dit på natten också. Då får någon av hans hyggligt uppfostrade tvåbeningar gå dit och hämta honom. Lägg dig i korgen, Charlie! De orden förstår han. Ibland lyder han dem också.
Men det är något särskilt med Charlie och språket. Han har skalat av det till ett nödvändighetens minimum, ungefär som de unga svårmodiga poeterna på modet. Alla ord behövs inte. "Stanna" och "gå fot" hör inte till det nödvändiga ordförrådet. De är ord att känna igen, men inte nödvändigtvis att beakta.
Nej, det räcker med de magiska orden. I England skulle man talat om ett fyrbokstavigt ord på F, alltså "food" om någon nu lät fantasin skena iväg. När det drar ihop sig lystrar Charlie till de tre bokstävlarna i det svenska ordet. Husse vågar knappt skriva det, eftersom Charlie kan lukta sig till ordet även på datorn.
Och visst förstår han vad som är på gång. Husse och Matte prövar honom ibland, de dumma tvåbeningarna. De säger en massa ord i entonig följd och liksom bara stoppar in ett "mat" mellan fotbollen och strykbrädan. Charlie lystrar direkt. Han lyfter huvudet, tittar åt köket till, står rakt på benen innan han liksom sprätter ut dem i någon hundspagat. Och sen bär det av. Fullare kan inte rullen bli. Inte kunna ord? Bah, så fel.
Charlie är alltså en särpräglad språkbegåvning. Men kanske har Kennelklubben och de andra Husse- och Matteuppfostrarna rätt. Han är möjligen inte en människa, det kanske bara är tvåbeningarna som är mycket sämre hundar än vad han är. Och människor, förstås.
Charlie möter världen VIII
Det var ett tag sedan Charlie hörde av sig. Han växer och väger nu ståtliga sju och ett halvt kilo. Han är lång som Husse. Fast åt andra hållet. Och Bob finns, det har Charlie kunnat konstatera de morgnar han nådefullt väntat till klockan sju med att dra upp trötta Husse för promenad. Då visar Charlie i sin iver alla upptänkliga, och än fler oupptänkliga, varianter av hur ett koppel kan sno in sig i ett annat.
De har också härjat i parken nedanför gården. Gräset och backen är inbjudande. Det är tyvärr också dofterna av Lucifer & Co, så tvåbeningarna får ha uppmärksamhets- och varningsflaggan i topp.
Charlie har även utvecklat sitt mästerskap i den ädla grenen "Huru trissa Lill-Matte". Hon bor i en annan ände av lägenheten, långt borta för små taxben. Men så fort dörren öppnas är han där, som en blixt. Kanske flyger han och styr med benen? Och så är han tillbaka med en strumpa i munnen, lika triumfatoriskt leende som när han har tygkaninen där, eller som hans jagande fränder som varit med om att fälla ett rådjur.
En annan favoritgren är att klättra vilt på sittande Lill-Matte. Och vad kan väl en liten valp göra annat än att ta protester framförda med gäll röst som en inbjudan till fortsatta trakasserier? Ty Charlie är fortfarande en valp, åtminstone när det passar honom. När det ger en fördel att vara vuxen, kommer unghunden fram.
Ack dessa taktiska genier, suckar Husse. Alex Ferguson, Charlie, Harry Redknapp, Charlie, Jodé Mourinho, Charlie.
Charlie möter världen IX
Charlie har ett kluvet förhållande till dammsugare. Som så många andra fyrbeningar är han rädd för Snabeldraken. Första gången Matte hade den framme sprang Charlie och gömde sig under sängen. Då var han tio veckor gammal.
Han tittade försiktigt på den. Den såg konstig ut. I en av småhussarnas gamla sagoböcker kallades den för Snabeldraken, ständigt på jakt efter stackars Ludde Lump. Och nog ser den ut som en drake alltid, en drake med snabel, ruskigt farlig för en liten tax.
Och Charlie har fortsatt vara reserverad mod draken. Så fort den kommer fram tittar han försiktigt, lite under lugg. Sedan drar han sig undan. Fast inte i hast. En med veckorna allt tuffare liten tax kan väl inte vara rädd för en drake? Inte ens en med snabel.
Han håller sig undan medan draken brummar och frustar. Fast inte för att han rädd, nej Charlie har bara viktigare saker för sig. Som att ligga en stund under sängen. Om Husse eller Matte låter draken stå framme, smyger Charlie fram. Tittar på den. Morrar lite. Gör utfall mot den, hoppar kavat, men retirerar snabbt. Man vet ju aldrig. Kanske iakttar draken bara en taktisk tystnad?
Men Charlie är själv en dammsugare. Fröken på valpskolan sa till hans tvåbenta anförvanter att en tax har nosen i marken nittiofem procent av tiden. Nittiofem procent! Fast Charlie själv tycker att han ståndsmässigt även sätter nosen i vädret. Och Husse håller nog med. De kan gå flera meter utan att Charlies nos intar sjuttiogradigt vertikalläge.
Men när nosen är i det läget, då kan det gå undan. Då ser Charlie ut som en dammsugare på grönbete. Eller kanske svartbete, Charlie dammsuger ju asfalten också som den stadshund han är.
Och när han får vittring på något, brer Charlie ut sig åt alla håll. Både framåt och åt sidan. Han liksom plattas ut och blir ett med trottoaren, gräset eller gruset. Då ändrar dammsugaren skepnad. Blixtsnabbt, omärkligt. Plötsligt ser Charlie ut som en Citroën från sextiotalet, den sista bilmodellen som körkortslöse Husse känner igen.
Charlie möter världen X
Charlie har upplevt sin första jul och sitt första nyår. Julafton hos Gammelhusse och Gammelmatte i Småland, nyåret på hemmaplan. Fast han inledde förstås julfirandet på hemmaplan med lömska attacker mot granen och bocken, bocken som måste sett ut som Snabeldrakens bror i Charlies ögon.
Och så den bitgo’a granen. Ett syntetbarr eller en puff på julklockan i porslin, allt för att påkalla den uppmärksamhet som tvåbeningarna är skyldiga sin Charlie men som de skamlöst, eller så övermåttan skamligt, glömde bort i julbestyren.
Fast Gammelmattes hemskjutna gran var lite taggigare än Mattes. En liten attack, och sedan var det inte roligt längre. Bättre då med prinskorven och det stora benet som låg inslaget i ett paket till Charlie. Nästa jul kanske Charlie gör som Husses gamla Hatti, rasar runt bland paketen och har en egen uppvisning när de skall öppnas. Hatti öppnade paket med hela kroppen. Det kanske Charlie också gör nästa gång.
Nyåret fick Charlie en förvarning om när en anonym ligist drog av en bomb inte långt bort från honom och Husse. Och Husse den klantskallen blev rädd, vad kunde då Charlie bli annat än panikslagen. Han drog som två gamla Citroëner i bredd på hemvägen.
Det gick bättre på själva aftonen. Bara Husse och Matte var i närheten var allt bra. Charlie sov sig igenom både okynnessmällandet och fyrverkerierna, trots att Husse gafflade om hur det kunnat bli en mänsklig rättighet att avfyra raketer under höggradig berusning. Så ser det ut i Skåne.
Åter till vardagen. Granen sattes upp på vinden på tjugondedag Knut. Den hade överlevt både Charlies attacker och Mattes glömska. Hon hade inte vattnat den en enda gång, som Husse påpekade sinistert " lika praktisk som alltid.
Charlie möter världen XI
Charlie får ständigt nya kompisar, både bland tvåbeningarna och de riktiga hundarna. En annan strävhårig tax, en terrierflicka och några schnauzrar är favoriterna.
Men han har också fått trogna kompisar bland Lillmatte Amandas vapendragare. Hon stänger in sig på kammaren med dem, men Charlie lyckas trycka upp dörren. Hur han bär sig åt begriper ingen. Men rätt som det är så är han där inne och charmar alla. Utom möjligen Amanda som tycker att han inte behöver hoppa på hennes kompisar hela tiden.
Och rätt vad det är kommer Charlie ut i vardagsrummet till de äldre tvåbeningarna. Han står i perfekt taxställning, kollar att alla är på plats och förkunnar stolt:
"Jag är med dom, de stora därinne!"
Sedan raskt tillbaka in, och snart ute igen. Ännu en stolt huvudvridning bakåt och en menande blick:
"Jag är med dom därinne. Det ni!"
Det vore dock fel att tala om Charlies sociala sida. Ty han har ingen annan. Han är socialare än de flesta, även en del hundar tycker att han blir tröttsam och vänder sig lite reserverat åt sidan när han ansätter dem med sina ivriga vänskapsbevis. Ack, så otacksamt!
Men den verkliga erfarenheten av hur otacksamt och orättvist världen kan vara inrättad får Charlie på morgonpromenaden. Då träffar han många av de tvåbeningar som annars hälsar på honom så hjärtligt. Fast på morgonen går de bara förbi. Charlie tittar förundrad på dem. Vad händer?
Nästa läxa om världen: tvåbeningarna är inte alltid på bästa humör klockan sju på morgonen. Konstigt, tycker Charlie. De träffar ju mig.
Charlie möter världen XII
Tvåbeningarna tror alltid att deras bättre jag, alltså fyrbeningen, tycker om samma musik som de själva. Därför inbillar sig Husse på fullt allvar att Charlie drar ut till vardagsrummet och lägger sig på soffan för att kunna njuta i extra fulla drag av Peter Brötzmann och andra frijazzare som dånar och frustar och fräser på sina instrument från Husses arbetsrum.
Det kan väl ändå inte finnas andra skäl till att Charlie lämnar rummet?
Matte kontrar med att Charlie gillar Kent. Alls icke, säger gamle Husse. Charlie kanske gillar countrymusik? Trots allt, äldsta lillhussen somnade ofta till Peter Rowan för en massa år sedan. Eller "Peter med hatten", som lillhusse Kalle brukade säga. Kalle och Charlie, namnens gemenskap borde väl även spegla en musiksjälarnas gemenskap? Fast lillhusse med det fagra namnet växte förstås upp till "hårdrockare och frijazzälskare...
Eller? Husse gör ett nytt försök. Klassisk musik ger väl hugsvalelse även åt en taxsjäl? En eller annan violinkonsert går bra, fast när musiken blir massiv drar sig Charlie undan. Inga symfonier, tack.
Egentligen har Charlie nog bara visat intresse en gång, om Husse ska vara ärlig. Det var inför en dobro. Kanske väckte det oväntade ljudet Charlies slumrande uppmärksamhet?
Kanske är det rentav så att Charlie inte är någon musikälskare? Det svider, men Husse är beredd att gå med på det. Eller kanske att Matte har rätt? Kanske är det lik förbaskat Kent som Charlie gillar.
Men just som Husse sträcker vapen ser han att Charlie, det vackra, pålitliga och trofasta underverket, sussar med välbehag i hans famn till tonerna från Kellie Picklers nya skiva. Charlie är nog ändå en countryälskare, eller en präriehund - åtminstone i musiksjäl och musikhjärta.
Charlie möter världen XIII
Häromdagen hade Charlie sitt livs skräckupplevelse. Han attackerades hänsynslöst av en Alaskan Malamute, som rymt hemifrån. Husse och Charlie hade bara kommit utanför porten när den angrep. Den gjorde utfall och attackerade sedan mot Charlies rygg. Charlie var livrädd, men lyckades också komma undan huggen när han slingrade sig mot porten. Framme vid porten var halva hans svans i bestens gap, men helveteshunden bet sig inte fast. Tack och lov. Husse fick loss Charlie, tog upp honom och lyckades sparka till monsterhunden när den gick till ny attack mot Charlie.
Baskervilles Malamute retirerade ett par meter. Då kunde Husse få in Charlie genom porten igen. Kopplet fastnade dock, men medan besten gjorde nya attacker mot dörren kunde husse öppna porten en centimeter och få loss det.
Charlie var chockad. Analsekreten sände fräna dofter över lägenheten, medan Charlie vanmäktigt tydde sig till Matte som sett och hört allt från balkongen och Lillmatte Amanda som kom ut i trapphuset och såg bestens attacker mot porten.
Vad hände sedan? Polisanmälan. Besök på djursjukhuset. Samtal med ägarna:
"Nej, den är så snäll. Den har aldrig angripit någon. Den träffar många människor och är alltid så glad och tillgiven."
Någon som inte hört den valsen?
Den som går till läggen kan utröna att Alaskan Malamute (den borde heta ”Malamutisk polarhund” på svenska för övrigt, det engelska namnet är tautologiskt) är en hierarkisk ras, att en hanne markerar sin dominans mot andra hannar – även hanhundar, att den är aggressiv mot små djur " även hundar - och att den är farlig för tamboskap. Det är alltså ingen hund som vem som helst kan ha för att den är söt " om någon nu kan tycka det.
Engelska Wikipedia skriver även att den alltid måste bevakas när den är i närheten av små djur och små barn. Fast den är tillgiven mot vuxna. Ack så lätt att se fel.
Charlie klarade sig utan att bli biten, men han ska vara i stillhet några dagar. Det kan finans småsår under pälsen efter tänder, även om Baskervilles Malamute aldrig lyckades hugga ordentligt. Psykiskt? Peppar, peppar, säger Matte och Husse, men efter den första chocken har Charlie varit glad och social som vanligt. Fast när han såg en svart hund av blandad ras med spetsiga öron tidigare idag drog han sig undan. Innan han kände lukten och kände igen hunden, som är en snäll tik.
Det var Charlies djävulska dag. Om Husse hade varit på det humöret, skulle han lagt till något om Robert Johnsons låt "Hellhounds on My Trail" som soundtrack till den vidriga upplevelsen. Men han är inte på det humöret.
Nu ser vi alla fram mot fredagens lek med kompisarna i parken, de riktiga hundarna. Då har Charlie vilat några dagar, och han Charlie kan förhoppningsvis kuta igen. Han berättar mer om sina kompisar nästa gång.
Charlie möter världen XIV
De komma från öst och väst. När Charlie sitter i den lilla parksänkan utanför flockens hus och väntar på sina kompisar, tänker Husse på den gamla väckelsesången. Charlie och hans uppbåd (Husse eller Matte eller båda två) går ner i backen österifrån. Terrierflickan Flisa kommer från trädgården i söder eller från en kort promenad från öster även hon. Och Bob, som Charlie berättat om tidigare, kommer springande från väst, från sin gata.
Bob är mindre än Charlie, båda föräldrarna är dvärgtaxar. Han kommer farande utan koppel, med den inbillade flockledaren i ett töcknigt fjärran. Först ser Charlie bara en klurig blick på avstånd, sedan ett huvud och benen som rör sig allt snabbare. Då sätter han själv fart nerför backen, med eller utan Flisa i bakhasorna beroende på i vilken ordning kompisarna behagar infinna sig.
Ty Charlie är alltid först. I mitten av Hem till gården börjar han röra på sig rastlöst. Upp i soffan och titta ut. En runda till dörren. En vädjande blick. Men så tar Hem till gården slut, och det drar ihop sig. Då går det undan, så till den milda grad att Charlie nästan alltid får sitta någon minut i meditativ ro (jaja Husse, överdriv lagom) och iaktta vad som händer i de olika väderstrecken, innan hans compadres kommer.
Ibland är de flera. Chihuahuan Tyson är ett halvår och lika tuff som de lite äldre taxarna. När han stångas med Charlie, dansar han fram likt Muhammad Ali – mer Ali än Tyson, trots allt. Någon av kvarterets schnauzrar kommer också ibland. De tar hand om uppfostran. Redan själva lekljudet från en schnauzer tycks få en lekvild tax att besinna sig, åtminstone lite grann. Husse försöker härma ljudet, men misslyckas. Det hade nog ändå inte hjälpt. Fast även Flisa får ta Charlie i tukt emellanåt. Hon är en söt flicka, men också bestämd, och Charlies uppvaktning blir ibland lite väl ogenerad.
Charlie har alltså klarat sig från pärsen med Baskervilles Malamute med blotta förskräckelsen, hoppas Husse och Matte. Själv vädrar han stundom besten på avstånd, kopplad dessbättre, och då hörs ett dovt men också spetsigt morrande som Charlie aldrig gör annars. Det är ett särskilt ljud, som om han vädrar ett järtecken.
Charlie fick ju vila några dagar efter attacken, men sedan har det varit full rulle på honom, både med kompisarna och hemma. Två veckor har gått. Husse och Matte drar en suck av lättnad, och väntar på nästa runda ner i parken.
Charlie möter världen XV
Det har kommit en ny kille i kvarteret. Steven heter han. Steven efter Steven Adler, trummisen i Guns N’ Roses. Det är ett namn som signalerar tyngd och tuffhet, och tuff är just vad Steven är. Fast inte särskilt tung. Han väger bara ett kilo, kanske inte ens det. Det är vad en elva veckors bichon frisé-valp brukar väga.
Det var mörkt första gången Charlie träffade Steven. Matte kom ut med en ulltuss i koppel som raskt hoppade fram till Charlie och mätte sina krafter med honom. Han hoppade mot ryggen, han pilade in under magen, och så nya hopp mot ryggen innan det bar av in under magen igen. Husse var lite rädd för vad som kunde hända om Charlie i sin förundran skulle lägga sig ned.
Ty förundrad var just vad Charlie var. Han verkade inte vara riktigt säker på vad det var som kom farande, än mindre på vem. Det tog ytterligare några träffar innan han insåg att Steven är en frände. Fast en frände med ögon som ser ut som ögonen på ett Steiff-djur, alltså ett gosedjur för alla tider.
Kompisarna funderade också en del på vad Steven var för något, utom Bob som direkt kände igen en artfrände. De sprang glatt sida vid sida, och långsamt tycktes det gå upp även för Charlie och de andra att den nye killen i kvarteret är en hund, alltså på riktigt.
Annars går det sin gilla gång för Charlie och de andra. Efter några dagars påskseparation är de igång igen. Tyson brukar vara snabbast, men häromdagen susade Charlie iväg från dem alla. Fast det var en vådlig färd. Han snodde Tysons tennisboll och det var som om den gav honom ett spring- och fintelixir. Men bollen i mun sprang han ifrån både Tyson och Flisa, fintade dem på villovägar när de var honom i hasorna eller stoppade upp och vände sedan de sprungit förbi honom. Så taktisk hade Husse aldrig sett honom, Husse som också undrade hur det gick till när Charlie skällde med bollen i mun. Det var lite av sordinerad trumpet över det hela, fast med en hög och operalikt mäktig Louis Armstrong-ton.
Charlie möter världen XVI
Charlie har fått ett nytt tilltalsnamn. Han undrar vad Husse menar när han säger ”ditt lilla spöke”. Charlie som bara är glad på morgonen, när han hoppar mot Husses sängkant, nosar på hans fingrar och till slut nafsar lite i hans tår. Vad kan han annars göra, när Husse inte går upp?
Till slut ger gamle Husse med sig. Tittar åt sidan, muttrar ”ditt lilla spöke” och klappar den älskliga. Det går ju inte att motstå Charlies glada och förväntansfulla leende, när han vaknar till en ny dag. Vad var det han sa, Charlie Brown? ”En ny dag hotar oss”; inte så för den här Charlie. Tvärtom, varje dag tycks bära med sig löften om nya äventyr, nytt skoj och nytt bus.
Så då får han väl gå upp Husse, den gamle slöfocken. Han klär på sig och går ut med Charlie. Solen är uppe, klockan är trots allt bortåt halv sju. Och solen går ju upp både i helg och söcken, så vad gnäller gubben om? Fast någon gång undrar Charlie varför inga andra fyrbeningar är ute och går halv sju på söndagsmorgonen.
Fast på vardagar brukar han träffa en eller annan kompis även på morgonpromenaden. Han har hört tvåbeningarna muttra något om arbetstider. Det ordet har tydligen något med saken att göra. ”Arbetstider”? Är det han som kör upp Bob på morgonen, fast Bob verkar vara lika trött som gamle Husse?
Ibland träffar Charlie rentav ett par kompisar redan på morgonen. Han kan stråla samman med dvärgschnauzern Sibbe. De stångar lite på varandra, ger varandra en puss, men Sibbe är inte på hugget. Inte riktigt på hugget i alla fall, hans Husse talar om för gamle Husse att han fick väcka Sibbe. Och Husse undrar, när han äntligen ska få göra samma sak med Charlie. Så dumt, vilka villfarelser en tvåbening kan leva i!
Och rätt vad det är syns Bob femtio meter bort, uppkörd, uppdragen och utdragen av sin Husse. Bob närmar sig tveksamt, inte heller han är riktigt på hugget. Men till slut står de där, tre män med hundar. Fyrbeningarna stångas lite, snor in sig i varandras koppel. Men de andra är inte helt med på noterna när Charlie dansar runt och sjunger strunt. Ja, sjunger gör han kanske inte, men dansar gör han.
Tre män med hundar, tre fyrbeningar och lika många tvåbeningar. Klockan är halv sju på morgonen och bara en är pigg och på sitt allra gladaste humör. Gissa vem?
Charlie möter världen XVII
Charlie har inte varit särskild intresserad av fotbolls-EM. När Husse, och ibland också Matte, sätter sig tillrätta för att njuta av matcherna kryper Charlie ihop på sin vanliga plats i soffans bortre hörn. Han betraktar med upphöjt lugn vad som sker omkring honom, innan han förnöjt sluter ögonen och kryper ihop i arbetsställning, redo att sova.
Helt ointresserad av tv har Charlie dock inte varit. Ibland hörs ett mer dunkelt än dolskt morrande. Det kan vara Marie Serneholts skratt eller någon stå upp-komikers sunkiga skämt som stör Charlies känsla för den kosmiska ordningen, eller åtminstone ordningen i hans hemvävda del av kosmos.
Och så reagerar han förstås när någon hund skäller på tv. Mattes förkärlek för engelska tv-serier låter många sådana möten komma till stånd. Lasse O’Månsson skrev en gång att ”redan de gamla rumänerna kunde konsten att hålla hund”. Men det var nog de gamla engelsmännen som var först. Lassie kom från Yorkshire, eller hur? Och nog tårades ögonen på både Husse och Matte, när askan efter den raggiga schäfern Clyde spreds över heden häromveckan i Hem till gården.
Men det tycks mest vara hundar och Marie Serneholt, som får Charlie att reagera. Åtminstone tills midsommaraftonens afton inträdde. Charlie hade blivit vederbörligen midsommartrakterad, när det var dags. Den till en början tvehågset ätna prinskorven hade landat i magens dunkla vrår, och han hade haft sin egen midsommardans med ett ben i högsta hugg.
Men plötsligt gjorde tyskarna mål. Det var i alla fall vad Matte trodde, innan Husse noterade att målet dömts bort för offside, felaktigt givetvis. Båda hann klappa händerna, och der Dackel vaknade, eller der Dachshund. En stund senare var det dags på riktigt. Philipp Lahm smäller till i steget, hans skott är otagbart för den grekiske målvakten. Glädjen stiger, och Charlie delar den.
Grekerna kvitterar, men sedan är det öppen gata. Det ena tyska målet vackrare än det andra. Khedira, Klose, Reus. Charlie skuttar glatt runt i soffan, pussar Matte på nosen, hoppar över till Husse i fåtöljen och svansen går som ett vindkraftverk i storm.
Så vaknade inte blott tv-intresset, utan också fotbollsintresset hos Charlie. Han håller på tyskarna. De spelar världens mest kompromisslösa attackfotboll, och så är de också i någon mening hans landsmän; der Dackel ser fram mot semifinalen i veckan.
Charlie möter världen XVIII
Charlies svans har karaktär. Den är en del av hans personlighet. Stolt utsträckt och lite trotsigt pekande med svanstippen åt sidan. Det är visst två kotor som vuxit ihop, och sin stolta svansapparition till trots får inte Charlie tävla på utställningar.
Fast vad gör det? Hunden har en alltomfattande moral - till skillnad från katter som är lika altruistiska som en riskkapitalist i vården, som Robert Aschberg skrev – och Charlie tänker på de andra som skulle hamnat i skuggan av honom. Inte vill han vara tjavig mot dem.
Men på Taxens dag får han vara med. Skåne- och Blekingeavdelningen har en inofficiell utställning, med en klass för ”vardagstaxar”. Vad nu en sådan är, Charlie är helg och söcken i ett, en ständigt pågående fest.
Fast låt gå för ”vardagstax”. Charlie kom tvåa på Taxens dag i juni.
Och nog bjöd han på uppvisning. Matte som har bättre pli på honom förde, medan Husse satt med ett lyckligt leende och en kaffekopp vid sidan av. Fast leendet blev alltmer prövat. När de tävlande skulle tränas i att föra sina älsklingar utställningsmässigt, visade Charlie sin upphöjda karaktär.
Eller rättare sagt, han blev rädd. När Matte skulle hålla upp huvudet och bakdelen på en gång, var det som om Charlie hörde knäppet från badrumsskåpet.
— Vad gör du med mig, Matte? sade han med lite skrämd blick.
Charlie trodde att Matte skulle ta tempen på honom.
Så han låg där i kurvorna som en Citroën från 60-talet. Ständigt denna Citroën, lika undanglidande som Ville Vessla.
Och Bob satte sig på tvären, han bara stannade.
Men någon tax gick reglementsenligt. Tävlingen var även öppen för hundar av annan eller obestämd ras. De reglementsenliga hade kanske lite långa ben eller korta öron. Något fuffens var det. Avelsdopning, kanske?
Hur det gick? Charlie kom tvåa. Men, som domaren sade, han var den grannaste. Men hon kunde inte låta honom vinna på den gången.
Charlie möter världen XIX
I juli var Charlie på österlenskt fiskeläge en vecka. Husse och Matte hade hyrt in sig i en vacker tillbyggnad några meter från hamnen. Det fanns tre lägenheter i huset. I alla fanns en hund den veckan, förutom Charlie en boxer och en dvärgschnauzer.
Men första natten var Husse och Matte oroliga. Av de två sovrummen hade de valt det som låg närmast sträddet; det gamla östdanska ordet används fortfarande om gatorna är tillräckligt smala. Fast där fanns ett fotsitt fönster ut mot sträddet. Och nog sjutton måste Charlie kommentera allt som rörde sig därute, när han väl fattat posto insnärjd i gardinen.
Det fanns bara en sak att göra, byta sovrum framåt natten.
Men dagarna som följde visade sig den ena hunden efter den andra på de små gatorna. Snart sagt varje hus tycktes ha en fyrbent inhysing. Men de syntes inte bara, framför allt hördes de. Och varje gång någon av dem hördes drog Husse och Matte en lättnadens suck. Inte bara Charlie, som vädrar sina åsikter om både det ena och det andra!
Höjdpunkten för Charlie var dock när han träffade terrierflickan Flisa som han alltid haft ett speciellt förhållande till, i fiskeläget nästgårds. Avstånden på Österlen är just bara ”nästgårds”.
De sprang runt i Flisas trädgård, precis som vanligt. Men plötsligt sänkte sig stillheten i solgasset. Var de trötta? Det borde de vara. Och där låg de, under hammocken. Kärvänligt nojsande och nafsande. Hade det varit en amerikansk kärlekskomedi, hade det kallats ”French kisses”. Den tioårige grannpojken som fascinerat, och med så hundförälskad glimt i som bara en sann hundvän kan få, var mer prosaisk.
– Dom hånglar!
Charlie möter världen XX
Charlie bäddar själv sin säng. När han varit ute på morgonpromenaden, brygger Husse kaffe – alltid för hand; Charlie har lärt sig att grymta när ordet ”kaffebryggare” luftas. Och Matte bäddar.
Då far Charlie in som ett jehu i sovrummet. Han ser Mattes bäddbestyr. Då griper han sig an sin egen bädd. Han river ut madrassen och en handduk på golvet. Brottas med dem, lägger sig på madrassen, bökar med klorna till dess att den ligger som den ska. Då lägger han sig tillrätta i nybäddad säng, innan tvåbeningarna ropar det magiska ordet: ”mat” med leverpastej på toppen. Men sängen är bäddad: raskt och konsekvent, stundom även väl.
Till de dagliga bestyren hör även utforskandet av matsalsbordets dunklare vrår. Dit tar han sin tillflykt när han hör ett annat ljud, klicket av ett öppnat badrumsskåp. Även om Husse och Matte säger att de bara tar fram sin tandkräm eller en hårborste, är det säkrast att fly fältet. Det kan ju vara något annat.
Charlie fick utstå en del de första månaderna, en magåkomma och en svald pinne som smärtade. Han blev också överfallen av Baskervilles Malamute. Och varje gång något obehagligt hänt öppnas badrumsskåpet. Samma klick varje gång, tempen fram eftersom veterinären alltid frågar om han har feber. Eller så är det något konstigt rengöringsmedel, som skall inympas på den arme.
Klicket har fått sin betydelse. När det hörs far Charlie in i matrummet, in under bordet där de tvärgående delarna erbjuder en del gömställen.
Men varför skrattar Husse och Matte åt honom där han ligger, gömd både för dem och den övriga världen?